Hut- och harmlöst från Larko

Tack och adjö, Svenska Folkpartiet

Posted on: 10 06 2006

Jag råkade läsa Jan-Erik Enestams öppningstal vid Svenska Folkpartiets partidag i Vasa. Det rör sig om jubileumspartidag. Svenska Folkpartiet grundades för 100 år sedan i Helsingfors.

Svenska Folkpartiet är ett mycket märkligt parti. Ett borgerligt språkparti är väl en beskrivning som motsvarar sanningen. Partiet inrymmer så gott som alla åsikter och omfattar samtliga ideologiska strömningar från sossarna högerut. Det tycks inte spela någon större roll vad det är för slags beslut man är med om i regeringen så länge besluten översätts till svenska.

I regeringen har man medverkat större delen av partiets historia. Enestam kallar SFP för ”ett statsbärande parti”. Det är nog att ta i lite grann. Jag skulle närmast kalla SFP för ett oberoende parti. Inget beror på Svenska Folkpartiet.

SFP har f.n. nio mandat i Riksdagen. Partiets representation har under åren långsamt men ständigt krympt i takt med den svenskspråkiga befolkningens andel i Finland. Men med sina omkring tio riksdagsmandat har partiet varit en ständig partner i diverse regeringskoalitioner. Det är nästan en oskriven paragraf i konstitutionen, att SFP skall alltid ha en eller två ministerposter i regeringen. Oberoende av portföljsrubriken skall man ha hand om fiskeärenden samt det nordiska samarbetet.

SFP har för det mesta varit en lojal koalitionspartner. Jag råkar dock veta genom en säker källa, som av lättbegripliga skäl föredrar att förbli anonym, att det åtminstone vid ett tillfälle under regeringen Holkeri i slutet av 1980-talet dryftades mellan högsta partiledningar av SDP och Samlingspartiet, om man inte rent av skulle slänga SFP ut ur regeringen. De krånglade till om någonting som jag sedan länge inte kommer i håg vad det var.

Pompösa utspel hör festtalen till. Den avgående partiordföranden uttrycker det så här:

Trots olika organisatoriska förändringar inom partiet har vår grunduppgift förblivit densamma under det sekel som gått. Karaktären av folkparti kom till uttryck i det ideologiska program som antogs redan på den första partidagen. De svenska strävandena var givetvis hörnbulten i detta program, men också ett starkt liberalt och socialt patos var framträdande. Alla finlandssvenskar från både slott och koja kunde samlas i samma politiska rörelse. Så har det fortsatt. Svenska folkpartiet har inte, i motsats till övriga partier, behövt ompröva sina grundideal trots de enorma förändringar som skett i vårt samhälle på etthundra år.

Från ”slott till koja” har man visserligen samlats, men i verkligheten rör det sig om en salig blandning av olika nyanser av liberaler, både i den marknadsorienterade laisser faire -stilen och med tyngpunkt på socialliberalismen. Därtill kommer en salig blandning av konservatism, allt från de agrarkonservativa värden av Centerpartiet till så långt högerut i nationalkonservatism som man kan tänka sig. Att välja SFP är alltid en lotteri: Du röstar på en liberal men vet inte om Din röst kommer en liberal eller en konservativ till godo, då det gäller riksdagsmandat.

Jag råkar tycka, att det finns på tok för många partier i Finland. Man kunde egentligen klara sig med tre: ett arbetarparti, ett liberalt och ett konservativt parti. I så fall skulle medborgarna ha entydiga ideologiska alternativ att välja mellan. Det behöver inte bli mer demokrati med flera partier så länge de är mer än ett.

I det praktiska livet i Finland kan man uträtta sina ärenden såväl på finska som på svenska både när det gäller den administrativa byråkratin och de mera grundläggande servicen inom utbildning, hälsovård osv. Jag vågar nog påstå, att de drygt 300.000 svenskspråkiga i Finland utgör den mest grundlagsförsvarade minoriteten i Europa.

Det tycks emellertid inte vara nog för Jan-Erik Enestam:

Den pågående kommun- och servicestrukturreformen är ett bra exempel på situationer där den svenska befolkningens intressen bör tillgodoses i enhetliga svenska förvaltningslösningar. Svensk service bör alltid garanteras oberoende av språkförhållanden i individens hemkommun. Sfp har också som enda politiska organisation framhållit vikten av att förvaltningsreformer bör konsekvensbedömas ur språkperspektiv. Detta framkommer med önskvärd tydlighet i såväl våra politiska programtexter som i vår verksamhet.

Små kommuner med all den tillhängande kommunala byråkratin kostar en massa pengar. Pengar som inte kommer från kommuninvånarna utan från statskassan. Man måste kunna minska antalet kommuner mycket drastiskt för att åstadkomma en effektivare förvaltning.

Man kan inte låta bli att slå ihop kommuner bara för att ha kvar ett antal svenskspråkiga och SFP-styrda kommuner. Om servicen bl.a på bägge språk kan garanteras inom ramen för större kommuner, vilket rimligen borde vara fallet, så skall det inte spela någon roll, vilket språk majoriteten av kommuninnevånarna talar. Om Svenska Folkpartiet har existerat i 100 år bara för att förvara en ineffektiv byråkrati, kan man fråga sig om partiet inte har gjort sitt och förtjänat att tackas för den tid som varit.

Det hör till sakens natur inom demokratin, att de som har makten, växlas om. Jag kommer inte i håg trots mina 48 år, när SFP skulle ha varit i opposition. Det kanske vore hög tid att skicka de dit.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Skyltar

Arkiv

RSS Mina senaste inlägg

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

Jag twittrar

RSS Blogroll skandinavisk

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS Blogroll English

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
%d bloggare gillar detta: