Deras syn är främst konstig. Alla spekulerar på, huruvida Google + kan tänkas slå igenom i Sverige. Det är helt irrelevant. Det intressanta är ett eventuellt genomslag i världsskalan. Händer det, så kommer Sverige att hänga efter. Svenskarna är ju inte konstigare än andra (hoppas man).

Man tycks inte riktigt ha uppfattat det här med circlarna. Man tycks tro (eller är det bara SvD-redaktionen som tror det?) att circlarna skall för all evighet delas i familj, vänner och bekanta. Man har inte insett, att det bara är en utgångspunkt som var och en skall forma efter eget behag. Det förblir oklart, varför Joakim Jardenberg anser, att folk ”inte vill” avgöra, vad man vill dela med vem. Det är precis det åtminstone jag vill.

Varifrån tar Nikke Lindqvist, att ”det inte går att söka”? Har han försökt? Kan han googla? Det skulle man tro, eftersom han precenteras som sökmotorexpert. Integrationen med övriga tjänster av Google, däribland sökmotoret, är ju en väsentlig del av Google +.

Det positiva är att man har förtroende för det tekniska kapacitetet hos Google +. Innovation kommer socialmedia till gagn i helhet, inte bara för Google.

I första hand är det dock den troende själv som skall avgöra om han eller hon befinner sig på en lämplig plats, då bönestunden infaller. Kommer man till slutsatsen, att det går bra att bedja på en busshållplats i Norrköping precis innan man stiger på en buss, är det helt normalt beteende ur vederbörandes synpunkt. Man kan förstå, att det väcker uppseende hos andra, som råkar befinna sig på samma plats och känner nödvändigtvis inte till salah samt dess innebörd och förutsättningar.

Däremot är det nog inte helt rimligt, att en polisjakt efter en oskyldig troende påbörjas i anledning av att man kanske inte tog hänsyn till, att en ritualbedjande muslims avsikter lätt kan misuppfattas. Det är ett tecken på en utbredd rädsla för annorlunda beteende och en sådan rädsla kan bara ha en enda verkan: den urholkar fundamentet av ett fritt samhälle. Därtill kan rädslan biträda till tendensen att utöka övervakning av medborgare.

Sydsvenskan skriver i dag, att det inte längre är fråga om huruvida SÄPO skall få tillgång till FRA-datan utan på vilket sätt det skall gå till. Det diskuteras alltså bara om SÄPO skall få snoka själva eller om man skall beställa smutsjobbet från Försvarets Radioanstalt. I vilket fall som helst är det medborgarnas rätt till privatliv som skall rivas upp.

Och inte bara svenskarnas privatliv utan det gäller i allra högsta grad ett antal grannländer (t.ex. Norge, Finland och Estland), vars nättrafik i stor utsträckning sker genom Sverige. Om jag, som bor i Estland, skickar ett e-brev till min granne, som också har GMail, är chansen stor, att meddelandet kommer att passera Sverige och kan därmed utsättas för granskning av SÄPO. I själva verket räcker det med att en av oss två använder en e-posttjänst som t.ex. GMail, Yahoo eller Hotmail. Åtminstone teoretiskt (dvs. enligt Estlands lag) skall de estniska myndigheterna inte ha samma insyn i min brevväxling som Sverige anser sig ha rätt till.

Sydsvenskan avslutar sin artikel med en intressant frågeställning:

För regering och riksdag är balansen det svåra: Hur mycket övervakning är rimligt för att polisen ska kunna avslöja dem som hotar det öppna samhället?

Jag skulle snarare fråga om det överhuvudtaget är ett öppet samhälle, där öppenhet är så enkelriktad. Det förefaller mig, att man håller på med att bygga ut just den typ av samhälle, som övervakningen påstås vara riktad emot.

Tjah, vad kan det tänkas vara, som skiljer åt en ensam galning och en terrorist? Utöver hudfärgen, religion och etnisk bakgrund förstås. Polisen tycks resonera, att att en terrorist är den som begår våld i en led av organiserad verksamhet.

Det resonemanget håller emellertid inte. Det finns inte än så länge något som helst för bevis, att stockholmsbombaren skulle ha varit med i organiserad verksamhet. Lika lite kan det uteslutas, att någon eller några av de ”ensamma galningar”, som Rick nämner, skulle ha haft hjäp i organiserad form. Oavsett detta avsåg samtliga att döda så många människor som möjligt och sprida rädsla i samhället.

Nu är det ju i och för sig inte viktigt vad man kallar dessa gärningsmän för. Det viktiga är att inte låta hysteri ta över. Dylika händelser kommer med all säkerhet att upprepas och det är inte så värst mycket man kan göra åt det.

Det sista man skall göra är att vidareutveckla övervakningssamhället med FRA, IPRED och allt annat vad det än heter och innebär. För det första kan inte en massiv övervakning av hederligt och hyfsat folk förhindra några våldshandlingar. För det andra innebär en ökad övervakning, att våldsmännen får precis som de vill: ett samhälle utan frihet och demokrati.

Häromveckan valde alltså estlandssvenskarna sitt kulturråd. Kulturrådet är ett organ inom ramen för lagen om kulturell självförvaltning för minoritetsnationaliteter i Estland. Estlandssvenskar har utnyttjat sin rätt till kulturell självförvaltning sedan 2007.

Det har emellertid funnits svenskar i Estland betydligt längre än så. De första kustsvenskarna anlände hit för ca. 1000 år sedan. Estland tillhörde Sverige mellan det Livländska Kriget och det Stora Nordiska Kriget.

Svenska bygder vid Estlands nordvästra kust och öar fanns kvar fram till den ryska ockupationen 1940, då största delen av estlandssvenskar flydde till Sverige. Sedan återställandet av Estlands självständighet har den svenska kulturen i gamla svenskbygder blivit allt livligare igen.

Om estlandssvenskar finns att läsa här (tack för tipset, @sonjagummerus). Dessutom finns det mycket inressant att läsa på det Estlandssvenska Kulturrådets och Nuckö kommuns webbplatser.

Med allt större förvåning upplever jag hur de politiska blocken tappat all förankring i verkligheten. Med retorik som lovar guld och gröna skogar – med brasklappar i allt mindre, och ibland obefintligt, format – är man på väg att lura skjortan av medborgarna.

Tjah! Valfläsk är förstås valfläsk var man än befinner sig. Problemet med Sverige består emellertid i att livet där tycks vara så pass surrealistiskt även utan butlersmörja och övriga valbragader av diverse block och partier att man har svårt att avgöra vad som är skämt eller allvar. Det går inte att parodiera Sverige. Svenskarna gör det själva, med eller utan avsikt.

Jag vet i ingetdera fall vad som verkligen har hänt eller inte. Det ändrar emellertid inte min poäng: statsmakterna skall inte lägga sig i fullvuxna medborgares sexliv (så länge det sker under ömsesidig överenskommelse), vare sig man är ett svenskt statsråd eller en iransk  tvåbarnsmamma i fyrtioårsåldern. I grund och botten finns det ingen större principiell skillnad mellan iransk och svensk lag.

via @blondino

”Det kan bero på att vi av upphovsrättsliga skäl inte får visa…” osv. Nå, beror det på det eller inte? Kan man inte få ett klarare besked?

Jag är så trött och less på det, att både du och jag vet vad det är fråga om, men ingen av oss vill säga som det är. Nämligen att upphovsmaffian vill bestämma vad du och jag får se eller inte får se.

Och det påminner mig också om vad Rick Falkvinge skrev häromdagen om tjänstemannapolitiken. Så skall vi inte ha det. På arslet med dom!