Hut- och harmlöst från Larko

Med hjälp av affiliatemarknadsföring kan vem som helst tjäna pengar genom att visa reklam på sin hemsida, blogg, e-postlista eller inlägg i social media. Inkomsten kan vara överraskande stor om man lägger ut arbete och fokus på företaget. För de flesta genomsnitttliga bloggare torde det dock röra sig om något mera kaffepengar till hushållskassan. Du avgör själv, hur mycket du vill tillägna tid och enegi för affiliatemarknadsföring.

Affiliatereklam avviker från ”vanlig” reklam med att den inkomst, som du som publicist får tillgodo, beror på resultat. I regel beror provisionen på antal åtgärder som annonsören har uppnått med läsare, som du har dirigerat till annonsörens webbplats från din hemsida, blogg osv. Åtgärd kan bestå t.ex. av registrering, försäljning, beställning eller annan form av kontakt etablerad mellan annonsören och den omdirigerade besökaren av din webbplats. Du kan läsa mera om hur det går till i Affiliated.se.

Det finns ett antal affiliatnätverk, som är verksamma i Sverige och Norden. Här vill jag dock speciellt slå slant för Pay4resluts.eu med huvudkontoret i Tallinn, Estland. Nätverket är verksam i flera länder och håller på att utvidga sig bland annat just i Norden.

Just nu finns det flera kampanjer som Du kan deltaga i. Som publicist avgör du ju själv, vilka reklam du vill ha på din webbplats. Det är ju sist och slutligen du, som vet bäst, vad dina reguljära läsare kan vara intresserade  av.

Några av kampanjerna baserar sig på, att du får en bestämd andel av inkomsten, som annonsören får från den person du har hänvisat. På skrivande stund varierar andelen mellan 8 och 25 procent.

Det finns också kampanjer, som är inriktade speciellt för den svenska marknaden.  Just nu pågår t.ex kampanjer av Casual Club (15,60 SEK CPL), Ipsos Survey (18,25 SEK CPA) och Plaza Win (608 SEK CPA). Beloppen avser provision, som du får för åtgärder speciellt definierade för var och en kampanj.

Vill du prova affiliatmarknadsföring med Pay4results.eu, kan Du registrera dig här. Skulle du göra det, ber jag dig vänligen att använda just denna länk.

Disclosure: Det här inlägget kan vara förenat med mina ekonomiska intressen.

De sk. ”experter”, som SvD anlitat på, har en väldigt trång syn på Google + vs. Facebook. Ingen av dem tycks vara specialicerad på socialmedia men var och en är specialist inom ett snävt område av Internet. Ingen av ”experterna” kan anses representera vare sig de mer rutinerade användarna av Google + eller vanliga FB-brukare.

Deras syn är främst konstig. Alla spekulerar på, huruvida Google + kan tänkas slå igenom i Sverige. Det är helt irrelevant. Det intressanta är ett eventuellt genomslag i världsskalan. Händer det, så kommer Sverige att hänga efter. Svenskarna är ju inte konstigare än andra (hoppas man).

Man tycks inte riktigt ha uppfattat det här med circlarna. Man tycks tro (eller är det bara SvD-redaktionen som tror det?) att circlarna skall för all evighet delas i familj, vänner och bekanta. Man har inte insett, att det bara är en utgångspunkt som var och en skall forma efter eget behag. Det förblir oklart, varför Joakim Jardenberg anser, att folk ”inte vill” avgöra, vad man vill dela med vem. Det är precis det åtminstone jag vill.

Varifrån tar Nikke Lindqvist, att ”det inte går att söka”? Har han försökt? Kan han googla? Det skulle man tro, eftersom han precenteras som sökmotorexpert. Integrationen med övriga tjänster av Google, däribland sökmotoret, är ju en väsentlig del av Google +.

Det positiva är att man har förtroende för det tekniska kapacitetet hos Google +. Innovation kommer socialmedia till gagn i helhet, inte bara för Google.

Etiketter:

För en troende muslim är det helt normalt beteende att uträtta bön fem gånger om dygnet på bestämda tidspunkter. Detta kallas för salah (även salât). Nu är det i och för sig diskutabelt, huruvida en allmän busshållplats i ett sekulärt samhälle kan uppfattas som lämplig plats för salat. Det första villkoret för att uträtta bönen förutsätter, att man skall ”vara kroppsligen ren, ha rena kläder och ha en plats där salât kan utföras”.

I första hand är det dock den troende själv som skall avgöra om han eller hon befinner sig på en lämplig plats, då bönestunden infaller. Kommer man till slutsatsen, att det går bra att bedja på en busshållplats i Norrköping precis innan man stiger på en buss, är det helt normalt beteende ur vederbörandes synpunkt. Man kan förstå, att det väcker uppseende hos andra, som råkar befinna sig på samma plats och känner nödvändigtvis inte till salah samt dess innebörd och förutsättningar.

Däremot är det nog inte helt rimligt, att en polisjakt efter en oskyldig troende påbörjas i anledning av att man kanske inte tog hänsyn till, att en ritualbedjande muslims avsikter lätt kan misuppfattas. Det är ett tecken på en utbredd rädsla för annorlunda beteende och en sådan rädsla kan bara ha en enda verkan: den urholkar fundamentet av ett fritt samhälle. Därtill kan rädslan biträda till tendensen att utöka övervakning av medborgare.

Jag skrev i går kortfattat om terrorister och galningar och avslutade med att konstatera, att det sista man nu borde göra är att upprusta övervakningssamhället i form av FRA, IPRED och dylikt. Nu visar det sig emellertid, att den svenska regeringen och sossarna avser att göra just detta. Så mycket alltså om sossarnas vallöfte att riva upp FRA-lagen.

Sydsvenskan skriver i dag, att det inte längre är fråga om huruvida SÄPO skall få tillgång till FRA-datan utan på vilket sätt det skall gå till. Det diskuteras alltså bara om SÄPO skall få snoka själva eller om man skall beställa smutsjobbet från Försvarets Radioanstalt. I vilket fall som helst är det medborgarnas rätt till privatliv som skall rivas upp.

Och inte bara svenskarnas privatliv utan det gäller i allra högsta grad ett antal grannländer (t.ex. Norge, Finland och Estland), vars nättrafik i stor utsträckning sker genom Sverige. Om jag, som bor i Estland, skickar ett e-brev till min granne, som också har GMail, är chansen stor, att meddelandet kommer att passera Sverige och kan därmed utsättas för granskning av SÄPO. I själva verket räcker det med att en av oss två använder en e-posttjänst som t.ex. GMail, Yahoo eller Hotmail. Åtminstone teoretiskt (dvs. enligt Estlands lag) skall de estniska myndigheterna inte ha samma insyn i min brevväxling som Sverige anser sig ha rätt till.

Sydsvenskan avslutar sin artikel med en intressant frågeställning:

För regering och riksdag är balansen det svåra: Hur mycket övervakning är rimligt för att polisen ska kunna avslöja dem som hotar det öppna samhället?

Jag skulle snarare fråga om det överhuvudtaget är ett öppet samhälle, där öppenhet är så enkelriktad. Det förefaller mig, att man håller på med att bygga ut just den typ av samhälle, som övervakningen påstås vara riktad emot.

Rick Falkvinge har en intressant poäng: när en vithyad medelsvensson tar kål på folk, kallas vederbörande för ensam galning medan en mökhyad gärningsman betecknas som terrorist. Malmöskotten kan emellertid med befog kallas för terrorhandlnigar eftersom hela stan var ju uppenbarligen skräckslagen, då ”den ensamme galningen” härjade fritt.

Tjah, vad kan det tänkas vara, som skiljer åt en ensam galning och en terrorist? Utöver hudfärgen, religion och etnisk bakgrund förstås. Polisen tycks resonera, att att en terrorist är den som begår våld i en led av organiserad verksamhet.

Det resonemanget håller emellertid inte. Det finns inte än så länge något som helst för bevis, att stockholmsbombaren skulle ha varit med i organiserad verksamhet. Lika lite kan det uteslutas, att någon eller några av de ”ensamma galningar”, som Rick nämner, skulle ha haft hjäp i organiserad form. Oavsett detta avsåg samtliga att döda så många människor som möjligt och sprida rädsla i samhället.

Nu är det ju i och för sig inte viktigt vad man kallar dessa gärningsmän för. Det viktiga är att inte låta hysteri ta över. Dylika händelser kommer med all säkerhet att upprepas och det är inte så värst mycket man kan göra åt det.

Det sista man skall göra är att vidareutveckla övervakningssamhället med FRA, IPRED och allt annat vad det än heter och innebär. För det första kan inte en massiv övervakning av hederligt och hyfsat folk förhindra några våldshandlingar. För det andra innebär en ökad övervakning, att våldsmännen får precis som de vill: ett samhälle utan frihet och demokrati.

Jag hade nog tänkt mig att skriva om det här rätt utförligt och eventuellt även erbjuda artikeln till media. Dessvärre blev det som det så ofta brukar bli: jag hade heltenkelt inte tillräckligt med tid. Så det får bara bli en kort notis med några hänvisningar till ytterligare bakgrundsuppgifter.

Häromveckan valde alltså estlandssvenskarna sitt kulturråd. Kulturrådet är ett organ inom ramen för lagen om kulturell självförvaltning för minoritetsnationaliteter i Estland. Estlandssvenskar har utnyttjat sin rätt till kulturell självförvaltning sedan 2007.

Det har emellertid funnits svenskar i Estland betydligt längre än så. De första kustsvenskarna anlände hit för ca. 1000 år sedan. Estland tillhörde Sverige mellan det Livländska Kriget och det Stora Nordiska Kriget.

Svenska bygder vid Estlands nordvästra kust och öar fanns kvar fram till den ryska ockupationen 1940, då största delen av estlandssvenskar flydde till Sverige. Sedan återställandet av Estlands självständighet har den svenska kulturen i gamla svenskbygder blivit allt livligare igen.

Om estlandssvenskar finns att läsa här (tack för tipset, @sonjagummerus). Dessutom finns det mycket inressant att läsa på det Estlandssvenska Kulturrådets och Nuckö kommuns webbplatser.

Dagens citat

Posted on: 26 08 2010

Dagens citat kommer från Birger Schlaug:

Med allt större förvåning upplever jag hur de politiska blocken tappat all förankring i verkligheten. Med retorik som lovar guld och gröna skogar – med brasklappar i allt mindre, och ibland obefintligt, format – är man på väg att lura skjortan av medborgarna.

Tjah! Valfläsk är förstås valfläsk var man än befinner sig. Problemet med Sverige består emellertid i att livet där tycks vara så pass surrealistiskt även utan butlersmörja och övriga valbragader av diverse block och partier att man har svårt att avgöra vad som är skämt eller allvar. Det går inte att parodiera Sverige. Svenskarna gör det själva, med eller utan avsikt.

Skyltar

Arkiv

RSS Mina senaste inlägg

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

Jag twittrar

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

RSS Blogroll skandinavisk

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

RSS Blogroll English

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 544 andra följare