Ryktet har det, att det skall fortvarande finnas lediga platser i Solborg Folkehøgskole för nästa skolår. Om Du är osäker på vad Du vill göra på hösten, kan Du gärna ta en titt på Geirs blogg för att få reda på hur ett läsår i Solborg ser ut i lärarperspektiv.
DN har ett larvigt (eller skall jag säga hut- och harmlöst) test, där svaren jämförs med vad de flesta stockholmarna har svarat på samma frågor. Så här gick det för mig:
Helt fel, säger jag! Jag har ju inte ens besökt Stockholm i 18 år, inte heller Sverige för den delen. Då jag bodde i Stockholm i början av 1980-talet, var det närmaste till Södertälje jag någonsin hamnade i Midsommarkransen, i länet dock Västra Flemingsberg.
Wikipedia definerar begreppet “häleri“ på följande sätt:
Häleri, gör i svensk rätt den sig skyldig till som 1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott, 2. bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, eller 3. genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar genom brott tillkommen fordran. Häleri kan ge upp till 6 års fängelse.
Som bekant betalade tyska myndigheter mycket stora summor för stulna kunduppgifter från en bank i Lichtenstein. Tyskarna är inte snåla av sig utan vill gärna dela de stulna uppgifterna med bl.a svenska skattemyndighter och polis.
Det var väl snällt, men frågan är om de svenska myndighterna kan tacka ja. I så fall skulle man nämligen göra sig skyldiga till häleri. För att inte prata om vad man kan tänkas ha för nytta av uppgifterna. Det anses nämligen strida mot mänskliga rättigheter att åtala folk med hänvisning till bevis som skaffats fram på ett olagligt sätt.
Det här kan anses vara en dum fråga, men jag undrar lika förbaskat. Hur tar man livet av sig då man är häktad? Man borde ju rimligen sakna alla tänkbara medel därtill.
Enligt SvD var den 25-åriga man som hittades död i sin cell i går den tolvte påstådda självmördaren i Sverige i år. Alltså en i månaden i genomsnitt. Det låter lite för många för att vara möjligt.
Ibland händer det i TV att man inte får de rätta orden i mun. Och är det en direktsändning kan felet knappast rättas till genom att klippa bort detsamma.
I fredags hämtade jag från posten ett färskt recensionsexemplar av Jan Kallbergs nybakade roman Så sänkte jag Sovjetunionen. Jag har hittills hunnit läsa knappa kvarten av den ca 700 sidor tjocka boken men jag kan redan intyga att det var länge sedan som jag garvade lika mycket. Jag måste för all del avsluta boken först innan jag kommer att kunna skriva min definitiva mening om densamma.
Under tiden får jag kanske bjuda på en nostalgisk musikbit som rekommenderas till boken: DDRs nationalsång.
Enligt Affärsdata och Mediearkivet har Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson fått minst omnämningar i pressen under den borgerliga regeringens första år vid makt. Detta föranleder SvD att kalla henne för regeringens “främsta doldis”.
Är det ministerns fel om medierna inte är intresserade av biståndsfrågor?
SvD förmedlar läsaråsikter om Wikipedia och dess trovärdighet. De flesta vet uppenbarligen inte vad man yttrar sig om, vilket ju i regel inte brukar hindra folk att komma ut med tvärsäkra uttalanden. Svenskan har lyckats åstadkomma en präktig samling av de vanligaste wikifördomarna man ofta hör.
Närmast till sanningen kommer signaturen LP:
Lösningen på problemet kan kanske vara att i varje artikel offentliggöra vem som har redigerat. Det finns ju tydligen registrerat så varför inte publicera det. Då kan var och en dra sina egna slutsatser om värdet av artikeln. Om man inte kan ändra i lönndom så blir man ju tvungen avslöja sina bevekelsegrunder
Utmärkt, LP! Det är faktist precis så det går till. Var och en av redigeringarna registreras och vem som hellst kan granska redigeringshistorien. Alltså finns det inga ändringar “i lönndom”.
Hur det i övrigt går till, kan man med fördel läsa hos Nihonshu.